bengtgerda

sen mitt nya liv skulle börja och var finns jag? Det finns inte plats på Tyra för mig och det kan dröja innan det blir en plats ledig. Jag står som andra man på väntelistan, har jag tur har de plats för mig om ett par veckor annars kan det dröja månader. Varför? Hur kan de neka mig när jag så ödmjukt ber om en chans, kanske min sista, till ett liv. Jag ställer mig frågan, har jag förlorat allt? Har jag inte ens kvar min rätt till ett värdigt liv? Siktar nu mot ännu en helg då bistromannens hånfulla blick ska svepa över mindre lyckligt lottade. En dag ska jag döda bistromannen.

Det blev inte ett nytt liv i går, mina goda förutsättningar sjönk i takt med flaskans innehåll. I morgon är en ny dag, då inga välmenande polare med välfyllda kassar ska skölja bort min karaktär. Jag ska träffa människor i morgon, de ska få ge mig en chans. Den chans jag så väl behöver för att inte dö på öppen gata, med en spruta i min arm eller en kniv i mitt hjärta. Ingen som inte varit där vet hur det är. Ingen kan sätta sig in i en annan människas sorg eller ångest, inte ens om de själva upplevt detsamma. Sorg och ångest är så personligt, så privat. Varje människas egendom.

Det är lätt att tro att jag bara driver med människor att jag inte förtjänar fler chanser, kanske har de rätt , kanske inte. Jag tycker att jag förtjänar fler chanser, min mor tycker att jag gör det. Klart att hon gör, jag är henne barn oavsett tid, rum eller avstånd. Föräldrar gör allt för sina barn.

Det är inte alltid det syns, det finns människor som är bra på att dölja sina hemligheter, jag är en av dem. Jag vet att jag ljuger för mig själv varje gång jag förnekar. Ser du en människa i vackra dyra kläder sitta på en bistro med sina vänner, inte tror du att den människan har några problem att dölja. Människor med hånfull blick vars största beslut för dagen är om dressingen ska vara light eller inte.

Fördomar eller sanning....... Finns det någon sens och sanning i det jag känner?

Ännu en morgon gryr, ännu en tom flaska. Var tar det vägen? Mitt vin, mitt liv, mina värderingar. Jag har levt ett liv som få människor kan förstå och färre kan uthärda. Att varje morgon planera sina inköp med systembolagets katalog i sin hand. När jag har råd gör jag mina inköp på Möllan, var annars kan man hitta lite av "det vita paradiset". Tittar ut genom ett smutsigt fönster, ser människor passera. Undrar vart de är på väg, har de ett mål eller flyr de sin verklighet. En vacker kvinna i en röd kappa tappar en handske utan att märka det. Vad kommer kvinnan att känna när hon upptäcker det, var den en älskad gåva som givits i kärlek. Kommer kvinnan att köpa ett nytt par och inte låta en borttappad handske gräma henne. Detta är mitt liv, så ser min vardag ut. Jag lever mitt liv, ser på världen genom ett smutsigt fönster.

Varför väljer jag att leva så här när jag inte måste. Jag lämnar min själ i flaskans våld. Jag ger bort mitt liv för ingentind. När berusningen släpper växer ångesten. Jag önskar att mitt liv vore en roman, då skulle det finnas ett slut. Nu finns det ingenting, ingen början, inget slut. Det finns ingenting.