en spruta i min arm...
Det blev inte ett nytt liv i går, mina goda förutsättningar sjönk i takt med flaskans innehåll. I morgon är en ny dag, då inga välmenande polare med välfyllda kassar ska skölja bort min karaktär. Jag ska träffa människor i morgon, de ska få ge mig en chans. Den chans jag så väl behöver för att inte dö på öppen gata, med en spruta i min arm eller en kniv i mitt hjärta. Ingen som inte varit där vet hur det är. Ingen kan sätta sig in i en annan människas sorg eller ångest, inte ens om de själva upplevt detsamma. Sorg och ångest är så personligt, så privat. Varje människas egendom.
Det är lätt att tro att jag bara driver med människor att jag inte förtjänar fler chanser, kanske har de rätt , kanske inte. Jag tycker att jag förtjänar fler chanser, min mor tycker att jag gör det. Klart att hon gör, jag är henne barn oavsett tid, rum eller avstånd. Föräldrar gör allt för sina barn.
Det är inte alltid det syns, det finns människor som är bra på att dölja sina hemligheter, jag är en av dem. Jag vet att jag ljuger för mig själv varje gång jag förnekar. Ser du en människa i vackra dyra kläder sitta på en bistro med sina vänner, inte tror du att den människan har några problem att dölja. Människor med hånfull blick vars största beslut för dagen är om dressingen ska vara light eller inte.
Fördomar eller sanning....... Finns det någon sens och sanning i det jag känner?
